hallejuliaa

För ungefär en vecka sedan spenderade jag och Signe några fina timmar på ett kafé. (Lägg på minnet att när jag fortsättningsvis pratar om Signe i det här inlägget menar jag inte min söta brorsdotter som övar sig på att säga "blåbärssoppa", utan min rödhåriga väninna här nere i Aix). Jag och Signe (kom ihåg vad jag just skrev!) spenderade alltså några timmar på ett kafé, och mer specifikt på dess golv, vid ett lågt bord, för att det saknades andra alternativ - helt i enlighet med kaféets orientaliska anda. Andas, ja, det kändes ibland som att det var svårt att andas på grund av all rökelse.

Med ett glas apelsinjuice i ena handen och en läxbok i andra visade vi de andra gästerna hur två flitiga språkstudenter kan se ut. Nästan nördiga. Apropå det, eller "att bero på det" som Victor skulle ha sagt, är ordet "nördig" ofta negativt betingat. Fast Victor har också sagt följande: 

"Jag kommer aldrig ta det som 

en förolämpning när du kallar mig för nörd." 

Jag håller helt med honom och kommer därför fortsätta kalla honom för det.

För att komma till saken.

Signe och jag spenderade några orientaliska timmar på ett nödigt kafé. Och trots att temperaturen här nere börjar närma sig 20 lyckades vi snöa in på ämnet verb och olika tempus, som alltså betecknar en typ av verbböjnin med vars hjälp man kan uttrycka relativ tid. (Wikipedia) Jag går, jag gick, jag skulle gå. Presens är den tempusform som utspelar sig nu: jag köper, jag städar, jag dansar. I soppan av att vi pratade om olika tisdsformer och andra saker slutade det med att vi myntade ett uttryck.

"Prata i presens!"

 

Definition:

Uppmaning till någon som ofta pratar om att göra något 

men aldrig gör det. Till exempel: köpa ekologiska produkter, 

städa garaget, lära sig dansa salsa.

Jag hörde av mig till min svensklärare på gymnasiet, Sven, och fick det bekräftat att jag och Signe är genier, för uttrycket existerar inte sedan innan.